jaellernej.blogg.se

Senaste dagarna har jag mått konstigt, det är något som inte stämmer. 

Vet inte riktigt om det är på grund av att jag kommer få reda på vad andra verkligen tycker om mig. Eller att jag kanske snart kommer bli ett så kallat "problembarn". En person som man ska tycka synd om, som man ska särbehandla. 

 

Något som jag kommer få kämpa för att acceptera. 

Det hela började när jag var 14 år gammal. Jag fick för mig att det var häftigt att sparka på bilar, så jag gjorde det. Man kan tänka såhär i efterhand, varför jag gjorde det? Hur coolt var det egentligen? Vad fick jag ut av det?

Men jag gjorde det ändå. Tills jag blev tagen av en civilpolis. Det var då hela mitt liv vändes upp och ner. Exakt allt rasade. Jag blev hemskussad av polisen, jag var tyst exakt hela vägen fram till porten. Tills jag kom hem, jag förklarade för mamma varför två poliser hängde med hem, sedan brast allt. Jag började gråta, kunde inte få fram ett ord. Jag visste verkligen att jag hade hamnat i skiten. 

 

Pappa kom snabbt över, jag hade slutat gråta men så fort dem frågade mig varför. Så började jag gråta igen, jag "lättade" mitt hjärta, berättade exakt hur jag kände - jag hade inga vänner och kände mig ensam. Jag blev tröstad och jag fick inget utegångsförbud eller straff. De undrade istället om jag ville prata med en psykolog ifall jag behövde någon att prata med. Men jag ville verkligen inte det. 

Det var just i det ögonblicket jag bestämmde mig själv för att jag aldrig mer i exakt hela mitt liv - ska visa mig svag för någon. Med det menar jag att gråta framför någon och uttrycka mina "djupaste" tankar. 

 

För andra kanske det är konstigt att man bestämmer sig för att göra något sånt, men det är svårt att förklara varför jag just gjorde det.

 

 Det höll i 4 år.

 

 

Just nu ligger jag i sängen och kan verkligen inte sova, eller jag har inte ens försökt! Men jag vet hur det kommer sluta, ligga under täcket och huvudet på kudden och bara tänka på ovesäntliga saker.

Saker som inte har så stor betydelse egentligen, men jag gör dem stora och viktiga. 

 

Eller förresten, de är ganska viktiga saker. Skolan skiter sig just nu, jag vill gå till någon och få hjälp, rättare sagt försvinna. Men det kan jag inte, då bryter jag ner och krossar hela min fasad. Fasaden jag har byggt upp under hela skolgången, sedan jag började gymnasiet. Jag är alltid den glada, positiva och lättsamma personen. Jag får inte visa mig svag. Inte får någon. Jag vill inte vara den som ber om hjälp så fort något blir svårt. Jag vill inte särbehandlas. Jag vill inte gråta ut till folk. Sådan är jag inte. Mitt yttre är inte så.  

 

Men tyvärr så är fasaden redan bruten, jag har redan visat mig svag. Men sanningen är, jag berättade inte allt.

 

 

Det går inte heller en enda dag utan att jag tänker på hur mitt yttre är. Varje gång någon säger en kommentar på skämt så är det som någon slår mig hårt i magen eller i ansiktet. Jag har lärt mig, lärt mig att skämta bort det på min egna bekostnad. Så att folk ska skratta och att det inte ska synas att jag tar illa upp. Men folk ska bara veta hur många gånger jag har suttit på nätterna och tänkt - " imorgon ska det bli förändring, jag ska börja träna". Men lika snabbt motivationen kommer så försvinner den. Mina föräldrar vet inte heller hur gärna jag vill lägga min sparpengar på att operera näsan, inte lägga dem på en lägenhet som de vill att jag ska göra. Vill för en gångs skull känna att jag ser bra ut. Helt ärligt, har jag aldrig känt så! 

 

När jag skriver detta så har jag tårfyllda ögon, jag har blivit den personen jag absolut inte ville bli. Den som har negativa tankar om sig själv. Den som stänger in sina känslor. Den som aldrig riktigt släpper in någon i sitt liv fullt ut.