Just nu ligger jag i sängen och kan verkligen inte sova, eller jag har inte ens försökt! Men jag vet hur det kommer sluta, ligga under täcket och huvudet på kudden och bara tänka på ovesäntliga saker.
Saker som inte har så stor betydelse egentligen, men jag gör dem stora och viktiga.
Eller förresten, de är ganska viktiga saker. Skolan skiter sig just nu, jag vill gå till någon och få hjälp, rättare sagt försvinna. Men det kan jag inte, då bryter jag ner och krossar hela min fasad. Fasaden jag har byggt upp under hela skolgången, sedan jag började gymnasiet. Jag är alltid den glada, positiva och lättsamma personen. Jag får inte visa mig svag. Inte får någon. Jag vill inte vara den som ber om hjälp så fort något blir svårt. Jag vill inte särbehandlas. Jag vill inte gråta ut till folk. Sådan är jag inte. Mitt yttre är inte så.
Men tyvärr så är fasaden redan bruten, jag har redan visat mig svag. Men sanningen är, jag berättade inte allt.
Det går inte heller en enda dag utan att jag tänker på hur mitt yttre är. Varje gång någon säger en kommentar på skämt så är det som någon slår mig hårt i magen eller i ansiktet. Jag har lärt mig, lärt mig att skämta bort det på min egna bekostnad. Så att folk ska skratta och att det inte ska synas att jag tar illa upp. Men folk ska bara veta hur många gånger jag har suttit på nätterna och tänkt - " imorgon ska det bli förändring, jag ska börja träna". Men lika snabbt motivationen kommer så försvinner den. Mina föräldrar vet inte heller hur gärna jag vill lägga min sparpengar på att operera näsan, inte lägga dem på en lägenhet som de vill att jag ska göra. Vill för en gångs skull känna att jag ser bra ut. Helt ärligt, har jag aldrig känt så!
När jag skriver detta så har jag tårfyllda ögon, jag har blivit den personen jag absolut inte ville bli. Den som har negativa tankar om sig själv. Den som stänger in sina känslor. Den som aldrig riktigt släpper in någon i sitt liv fullt ut.